Det är konstigt hur världens minsta sak kan få en att tappa det ibland.

Kanske ska tillägga att detta I N T E är riktat mot någon :)

 

Man blir besviken, ledsen eller mår lite dåligt och man stoppar undan det inom sig och ler och tänker att allt är bra, men så kan en liten obetydlig sak komma och bli det sista som får plats. Sen verkar man alltid vara grinig på fel personer, alltid den som adderar det där pyttelilla kornet eller den som befinner sig i närheten just den studen som råkar ut för det. 

 

Är absolut inte arg eller grinig på någon, så Du som läser ska absolut inte ta åt dig. Detta är bara tankar jag fått (efter att sett Real Housewives of New York city tidigare idag) eftersom det känns som jag snart kommer till max gränsen eftersom jag inte är helt 100% "pigg" och saker bara staplas upp just nu.

 

En ljusglimt är i alla fall att jag totalt längtar till jobbet imorgon! Kan inte förstå hur jag kan trivas och tycka om arbetet direkt! Beror nog mest på atmosfären och att alla kollegor är så himla goa! Detta kommer allt bli bra. 

 

Nu blir det att bänka sig framför tven och mitt favorit program, alla kategorier : Mot Alla Odds! 

Så jäkla underbart program, blir mer och mer imponerad för varje gång. 

Vet inte varför jag skriver detta inlägg, kanske bara för att jag behöver få det ur mig.

 

Mitt liv har varit en berg och dalbana, med väldigt djupa dalar. 
Mycket av det jag varit med om kan jag inte säga när det var för allt flyter ihop till ett ludd.

 

Jag och mamma har pratat en del om när jag mobbades och hur jag tagit mig vidare, att jag inte grävt ner mig i det och inte låtit de j*vlarna vinna. Jag har vunnit, för jag har tagit mig ur det, stått emot all skit och varit stark.
Tro mig det har varit många prövningar på en gång och när jag pallrat mig upp kommer nästa slag och kastat mig ner igen.

Det har varit många år av både fysisk och psykisk mobbning, mordhot osv, det är inget jag går runt och tänker på och mår dåligt över, men en av de värsta sakerna jag varit med om närmar sig årsdagen. Sex år sedan det hände. Sex år sedan mitt liv slogs sönder totalt och jag inte visste vad jag skulle göra, först låtsades jag som inget hade hänt. Jag berättade för två nära killkompisar som tvingade mig att berätta för min mamma. 

 

Efter det blev det pajkastning och jag stod som "mål", personer jag aldrig trodde skulle bete sig så, men så trodde jag inte heller att någon människa skulle göra som han heller, orsaken till att allt startade.

 

Året efter det hände så var det en bekant till han som sa "det kan inte ha hänt för man kommer inte håg exakta datum". Det är nog sant, jag hade nog inte kommit ihåg exakt datum om det inte hade varit för att det var min fars födelsedag och jag valde att vara kvar hemma när folk kom och skulle gratta eller följa med till Säffle. Det valet ångrar jag idag. 

 

2007 var inte ett lätt år för mig, jag fick byta skola på grund av mordhot, jag gick igenom det jag skrivit om här över, jag fick byta tillbaka till Kristineberg pga det jag skrivit om, det var trakasserier och mer skit. 

Den sommarn började jag och Micke prata, det var som om att "någon är snäll mot mig" och jag uppskattade det så himla mycket. Jag har inte lätt att lita på folk, men Micke öppnade jag upp mig för direkt, det var han som fick stå ut med alla dåliga dagar jag hade, vet inte hur ofta jag satt och grät när vi var ute på våra promenader, han fanns där för mig, även fast han själv inte hade det bra. 

När jag var i Stockholm i ca två veckor i början av september så fick jag sånna enormt söta sms av honom och jag ville hem till honom, men inte allt annat.

Två dagar efter min 15:e födelsedag åkte jag hem, med min älskade Phil som jag hade hämtat på min födelsedag.

Direkt sprang jag till hans garage "om radion är på så är jag där" skrev han och jag sprang dit och visade upp Phille och gav Micke en kram. Dagen efter träffades vi inte men på kvällen den 15:e fick jag ett sms av honom, vill inte säga vad det stod i det av respekt för hans ex. Jag gick iaf ut och sedan dess har det varit vi, vi mot världen! 

 

Sen drog allt igång igen! All pajkastning mot mig och Micke, till och med vänner och våra egna mammor. 
Att jag inte gav upp då är ett rent under! 

 

Jag tänker ofta tillbaka på just Mickes och min resa och hur allt var, just då förundras jag över hur stark jag är och hur starka känslor vi hade för varandra redan då eftersom vi tog oss igenom det. 

 

Innan jag bytte från campus till distans var det en i klassen som frågade mig om jag inte ville hämnas, och då svarade jag så här
" min hämd är att lyckas, jag klarade av skolan och gick ut med väldigt bra betyg, jag utbildar mig till något bra, jag lever ett bra liv, jag har ett stabilr förhållande med den mest underbara kille man kan tänka sig, jag har den mest fantastiska vännen man kan önska sig någon som stått vid min sida oavsett!" 

Det är vad jag har vunnit och det är min hämd, att lyckas! 

 

Om jag fick chansen att gå igenom min uppväxt utan alla motgångar så hade jag faktiskt inte velat göra det, för jag tar vara på allt bra i mitt liv på ett sätt jag inte hade gjort annars, jag är tacksam för mitt liv, mina vänner och Micke på ett sätt jag tror hade varit omöjligt utan allt detta i bageget. 

 

Vi kommer alltid att stå vid varandras sida och kämpa för varandra och för oss. 

 

Ps. när jag satt och skrev på de sista raderna kom Micke hem med en bukett rosor och choklad! <3 Ds.