Denna veckan har jag varit ganska tyst, det har hänt tråkiga saker som gjort att jag inte riktigt orkat med.

 

Lördagen den 3/11 var jag med Rebecka, Nicklas och Eos till Jönköping där det var dragtävling med supersöta hundar! 

På vägen ner får jag ett samtal om att min älskade Phil är dålig, han kunde inte stå på benen, en stund senare så får jag ett sms om att han står och han har gjort sina behov. 
Söndag morgon ringer mamma och säger att läget försämrats och att även om vi inte ska dra några förhastade slutsater så såg det inte bra ut. Det var ingen förändring under dagen så på måndag morgon åkte mormor och morfar in med honom och jag mötte dem hos veterinären. Direkt jag såg honom visste jag, han skulle få träffa Bamse och Zacko igen. 

 

När veterinären kom in kollade han i stortsett bara ner på Phil och sa att det inte såg bra ut, ringde till mamma som kom ner och ringde till Micke men han hade ingen möjlighet att komma.

 

Vi fick två timmar att säga hej då innan han somnade in i den eviga vilan kvart i elva. 

 

---

Vi väntade utanför busshallen i Marbella på Ana som skulle hämta mamma och mig och köra oss till lägenheten, jag var ivrig att få komma till hundhemmet Triple A och kolla på alla hundar. Tyvärr var Anas man sjuk och hon lovade att köra upp oss dagen efter.

På morgonen efter var jag överväldigad av alla hundar som var där, 250 stycken. Ana visade oss runt och pekade ut vilka hundar som var reserverade för hundföreningen vi arbetar för. Efter rundvandringen frågade mamma vilket hägn vi skulle kolla, jag ville gå in i hägn två för där var valparna! Och där såg jag honom, Phil! Jag tog med mig honom ut och släppte honom knappt på tre dagar. 

 

Den sista dagen vi var där var jag så ledsen för att behöva lämna dig kvar där, men Ana tog med mig in i kontoret och hängde en gul klips på hans halsband, f*n tänkte jag vi hade röda på "våra" hundar. Men hon sa att jag skulle följa med henne och hon gick fram till en medarbetare, pekade på mig och sa "this is his new mother" på spanska brytande engelska, jag som knappt förstod vad hon menade kollade på mamma som nickade.

Phil var min! 

 

När vi kom tillbaka till Sverige längtade jag väldigt mycket efter min söta vovve som var kvar, han skulle komma till mig i December. Men så en dag ringde en kvinna och sa "de har hittat ett chip på Phil". Just den stunden trodde jag att han inte alls skulle komma till mig, mitt hjärta brast. Men så sa hon "de har varit i kontakt med familjen och de vill inte ha honom, han har blivit för gammal. Och eftersom de hade gjort tester osv får han komma i September" Jag var så lycklig och sa att det gick jätte bra! 

Dagen han kom till mig var min 15:e födelsedag, 12:e september 2007, bästa presenten någonsin!

 

Tilläggas ska också göras att Phil bara var tre år! TRE ÅR! Gammal? Neej! Han fyllde tre år dagen innan jag fann honom. 

 

Jag fick fem underbara, fina och roliga år tillsammans med dig min ängel! Fram till att du kom in ui mitt liv var det fyllt av mörker och precis som Simple Plan sjunger:

"You were always there
And like shining light
On my darkest days
You were there to guide me"

så blev du min kompass mot ett lyckligare liv. 

 

Jag är så tacksam mot mormor och morfar som Phil bodde hos det sista ett och ett halvt året. 
Han levde ett riktigt hundliv, med god mat, springa lös och bara vara hund. Koppel, vad är det undrade han när man skulle ta på honom det i stan. Du levde ett bra liv ända in i det sista. 

 

Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta och min själ för Du gjorde mig hel igen! Tack älskade Phille Dille! ♥

Första dagen vi träffades.