För några dagar sedan trodde jag att jag skulle orka läsa igenom mina anteckningar jag gjorde under tiden morfar var sjuk. Så fel jag hade! 

Jag ser honom fortfarande framför mig hur han skrattar till när man ger honom svar på tal, hur han går runt och pysslar på gården, hur han och mormor retas med varandra och hur han vilar middag. 

 

Igår åkte jag och Micke och tittade till graven. Jag klarar inte av att se hans namn på en sten, är det allt som finns kvar av min vackra, omtänksamma och helt underbara morfar? Aska i en urna och ett namn på en sten?
Du ska inte ligga där, du ska vara hemma och "tjafsa" med mormor, ge dina hårda och så goa "morfar kramar" som vi inte fick känna på det sista, trots att du försökte.

 

Jag är så glad för att jag fick vara med dig det sista och allt vi fick uppleva och prata om. Jag kommer aldrig att glömma den dagen du klämde min hand och sa hej då fina Linda.

 

Morfar, jag är stolt över att få kalla dig för morfar och för att jag hade äran att ha dig i mitt liv! 

 

Jag älskar dig, nu och för alltid!