Jag hade tänkt att försöka få upp ett inlägg om dagen på bloggen, men efter allt som hänt har jag inte haft så mycket att skriva. 

Min tid går åt till att förstå, bearbeta, sörja, och försöka skingra tankarna lite. 

 

Vi var ju förberedda på att det inte skulle gå vägen med morfar men vi kunde aldrig för våra liv tro att det skulle gå så fort! Det tar tid att berarbeta detta och få ordning på alla känslor. 

 

Morfar, det går inte en dag utan att jag tänker på dig eller får panik över det som hänt. Skulle berätta en sak för Micke som jag fick berättat för mig och började gråta av orden "typiskt hans humor". Jag lovar dig morfar att en dag ska jag orka titta tillbaka utan att börja gråta, sörja, vara ledsen och bli förbannad på denna jä*la sjukdom kommer jag alltid göra/bli men jag S K A kolla tillbaka och skratta och glädjas över allt vi delade. 

Det gör jag nu med men paniken kommer efter en stund. 

 

Efter att jag skrev sist så har begravningen varit, begravningen var hemlig så döm vår förvåning när det kom massor med människor. TACK alla som på något sätt deltog, genom att vara där, genom blommor och kondoleanser, genom tankar och kramar. 

Begravningen gick bra men när Tobias började gråta var det kört! Tobias som inte varit med om detta tidigare! 
Visst med farfar och farmor, men då var han tre respektive nio år så han förstod inte så mycket. Detta är den första verkligen nära personen. Tycker så synd om alla som mist morfar, önskar jag kunde göra något för att ta bort smärtan.

 

Det har hänt massor med andra saker också, både bra och dåliga, men jag har i alla fall förstått vilka som är mina riktiga vänner. Det visste jag redan innan men det blev så tydligt nu. 

Jag finns A L L T I D för mina vänner, för allt, alla tider på dygnet! Men inte just när allt med min morfar hände, då blev prioriteringen honom. Han ville ha dit med och göra saker med mig! Och jag ville vara nära honom och få umgås så mycket som möjligt med honom och då blir prioriteringen annorlunda. Hade det varit någon av mina vänner skulle jag accepterat det... Orkar inte ens tänka på det mer, eller älta det för jag har ältat det i flera veckor "gjorde jag nått fel", "var/är jag en dålig vän", "fanns jag verkligen inte där" osv. 

 

Jag orkar inte gräva ner mig i detta och må dåligt över något sånt här. Men det är så typiskt , så här har det varit hela mitt liv, saker börjar se ljusare ut och man mår bra, har inget som trycker en. Och så B O O O M så slår någon/något undan fötterna på en. Som tur är har jag en väldigt go sambo♥ och en väldigt bra bästa kompis♥ som gör att jag alltid orkar klättra upp igen. Om än med blåmärken och plåster och ärr men jag tar mig alltid tillbaka. Det ska jag göra även denna gång!