Jag trodde jag skulle kunna smita in obemärkt på skolgården, hinner inte ens fram fören jag har 9 barn skrika LIIIIIIIIIIINDAAAA och springer för att kasta sig om mig i en enda stor gruppkram. Gullungar!

Går in på skolgården och hör "Hej Linda", "Linda är här!" "Kan inte du komma och jobba i våran klass igen", "Jag har saknat dig!" Man känner sig väldigt uppskattad och blir glad!

Var med dem i klassrummet och alla ville ha hjälp av mig, ville kramas och prata. Var inte så länge sedan jag hade min APU där men OJ vad de förbättrat sina kunskaper och alla skrev såå fint!

Många frågar mig om jag trivs på Barn- och Fritidsprogrammet, på min praktik och om jag känner att jag gjort rätt karriärsval, har aldrig varit så säker på något! Lärare, det ÄR jag! Det är en del av mig redan nu, jag är inte ens 20 år fyllda, inte studerat färdigt men dessa barn har övertygat mig mååånga gånger om att detta är precis det jag vill syssla med!

Pratade med min gamla handledare (som även är min granne) som berättade att det året hon inte jobbade i skolan saknade hon verkligen barnen, den underbara respons man får av dem.

Kan inte plugga klart fort nog, eller nästa praktikperiod (som kommer bli på universitetet, herregud!) kan inte komma snabbt nog. Jag vill stå i ett klassrum med 18 barn framför mig som brinner av länktan till att lära sig. Okej brinner kanske är att ta i, men om du får tillfälle så jämför ett klassrum med 20 elever i åk 1-3 och ett klassrum fyllt med gymnasieelever så förstår ni!