Vart tar tiden vägen? Jag vill att tiden ska stanna för jag vill inte att du ska ha varit borta så länge!
Idag snöar det morfar, kommer du ihåg vad du sa veckan innan du somnade när vi pratade i telefonen och det snöade? Vi pratade om att det var ett mysigt snöfall och att du i normala fall skulle svurit över det men att du nu kunde sitta i lugn och ro och titta på det för att nu skulle du inte behöva skotta något mer.

Tiden vi levde med vissheten om cancern intalade man sig själv att nej han kommer va ett undantag, han tillhör inte den där skyhöga procenten som inte klarar mer än ett halv år. Min morfar är stark han ska ta sig igenom detta!

Den 1:a Januari pratade vi i telefonen och då sa du till mig att du gett upp hoppet och "det bara är grodorna som lever på det".

Dina sista dagar tillbringade jag med dig, är så glad för det! Fick många nya fina minnen, som jag uppskattar så otroligt mycket!

På fredagen höll du mig hårt i handen, kollade mig i ögonen och sa "Hej då fina Linda" det var det sista du orkade prata med mig.

Fina morfar, jag hade inte blivit en "fin Linda" utan dig.
Under hela min uppväxt har du guidat mig, lett mig på rätt vägar, visat mig vad som är rätt och fel, och vi har gjort så mycket fint tillsammans!

Dessa två månader utan min morfar och min fadersfigur har varit otroligt jobbiga.
Men jag lovar dig morfar, jag ska ta mig igenom detta!

Jag ska inte vara en "dönick" eftersom de klarar du dig utan :)

Jag älskar dig morfar och du kommer förevigt vara en del av mig! <3