Halv ligger i soffan med ont i magen och tankarna som är lite "all over the place".
Man tror och hoppas hela tiden på att det ska bli lättare men så fel man har. Alla säger att det blir bättre med tiden. Men så fort jag tänker på morfar knyter det sig i magen av panik. Panik över att jag aldrig kommer få ha roliga disskutioner med min älskade morfar igen, eller känna hans hååårda kramar.
Värde sätter sååå mycket att jag var där så mycket och fick fina minnen det sista också. Som när vi låg i varsin säng bredvid varandra, när vi kollade gamla kort och dokument. När han på torsdagen klämde hårt i min hand, kollade mig i ögonen och sa "hej då fina Linda" precis som han visste att han inte skulle orka prata så mycket de sista dagarna.

Ni får ursäkta mig att det blir mycket sorg och morfar prat men det är det som tar upp mycket av min tid just nu.
När man gör något eller tänker på något kommer morfars svar och ord till en.

Ligger som sagt i soffan och kollar på kändishoppet. Haha jag säger då det.