Det är konstigt hur kroppen fungerar, att man oroar sig utan att tänka på det.
Att kroppen strejkar vid oro.

Varje kväll har jag så ont i magen att det är riktigt jobbigt, allt på grund av oro.
Micke säger att jag inte ska oroa mig så mycket, här kommer uttrycket "lättare sagt än gjort" väldigt passande.

Kvällarna är värst, när man ligger och försöker sova. Av någon anledning är det ju alltid just då som alla tankar kommer.

Det värsta är ovissheten, att man inte vet hur allt ska gå.
Det är som mamma sa till mig "vi kommer sväva mellan hopp och förtvivlan" det stämmer också så väldigt bra.
Men hoppet är så osäkert och skört, en sak och man tappar det för en stund för att andra stunden bygga upp det jätte mycket.

För er som inte vet vad jag pratar om så förstår ni inte så mycket men för er som vet så förstår ni säkert...

Imorgon blir det en sväng till universitetet och efter det ska jag till min älskade mormor och sova där!