Under min uppväxt så var jag väldigt mycket hos min mormor och hennes man Kalle som jag alltid kallat morfar. 
Jag var ca ett halv år när de flyttade ihop så han har alltid funnits där. 

 

Jag tillbringade mycket tid där när jag var liten och trivdes som fisken i vattnet, hela dagarna gick jag runt i nattlinnet eller halv naken för som mormor sa "det finns ingen som ser oss här ute", jag hade en liten pool på gräsmattan som bytte plats med en tunna att doppa sig i sen. Morfar sprutade iskallt vatten på mig med slangen i stallet, vi gick ut med hundarna och byggde massor med konstiga saker, åkte skidor, byggde lådbil, var i skogen, han berättade historier. Minnena tar aldrig slut! 

 

Aldrig under de 20 år han fanns i mitt liv skällde han på mig eller någon annan. En sån underbart genomgo snäll människa han var. Han var så otrligt omtänksam och älskade alla för den man var. Inget tillgjort där inte. 

 

Från 17 års ålder jobbade han på sjön på diverse båtar, det tog inte lång tid för honom att bli maskinchef. 
Han var borta under långa perioder kunde vara borta i flera år åt gången sen miskade det till tre månader och det jag kommer ihåg en månad. 

Den månaden han var borta kändes jätte lång och den månaden han var hemma rann tiden ur. 

 

Måndagen innan julaftafton, alltså exakt en vecka innan fick vi reda på att min morfar hade levercancer.

Han blev snabbt mycket sjuk och efter bara 25 dagar med diagnosen togs han ifrån oss.

Jag har valt att inte skriva det tidigare eftersom ingen annan hade med det att göra. 

 

Det har varit några tuffa veckor, veckorna man fick med honom bestod av oro och sån glädje de dagarna han var bättre och en otrolig besvikelse de dagarna han var sämre. 

Jag tillbringade en del tid med honom det sista och jag var hos honom de tre sista dagarna, det är något jag är väldigt glad över. Vi hade några riktigt fina stunder tillsammans som jag varmt bär med mig i hjärtat. 

Det jobbigaste minnet var dagen innan han dog när han höll mig hårt i handen, kollade in i mina ögon och sa hej då fina Linda. 

Som om att han visste att han inte skulle orka prata dagen efter, för det var det sista han sa direkt till mig "jag orkar inte prata".

 

Min fina fina fina morfar!

 

Veckorna nu efteråt har varit otroligt jobbiga, det känns som en stor del av mig är borta, eller det känns inte så det ÄR så! 
Morfar var alltid så stark och aldrig sjuk (mer än sin diabetes, vilket man hörde varje dag ;)) man trodde han skulle leva till han var minst 100 år! Och så kommer en sån här skit sjukdom och han försvinner på mindre än fem veckor. När jag hälsade på honom på sjukhuset var det otroligt jobbigt att se honom så ynklig, det gick bättre när han fick komma hem och de dagarna han orkade vara uppe. 

 

En tröstande tanke är att han aldrig hade ont utav cancern och han somnade lungt och stilla in. Läkaren i det palliativa teamet hade uttryckt sig "han kommer bara att segla vidare" och det uttrycket kändes så bra. För mormor sa att det var precis det som hände, andningen blev lugnare och han bara seglade vidare. 

 

Vi pratade med prästen förra veckan och jag sa att man hör morfar när man gör något och man vet att han skulle kommenterat det. 

Som om man diskar eller liknande så skulle han sagt "Linda du kan ju passa på att diska det där" eller om man skulle äta och han skulle ta tabletter så sa han "det är synd om mig, jag är sjuk" och efter maten skulle han stoppa in en "prilla" och räckte alltid fram snusdosan och sa "ska du ha". När jag var liten var det jätte äckligt och man sa NEJ med lite förskräckelse i rösten och morfar tyckte att det var lika roligt varje gång, en dag sa någon till mig att säg ja tack så tycker han inte att det är roligt längre och så gjorde jag, han såg väldigt förvånad ut och drog tillbaka snusdosan fort som attan eftersom jag samtidigt sträckte fram handen. 

Han skulle sagt "tjejjer" när man gjorde något klantigt , eller "statsfolk" om någon kom med fel kläder och han skulle alltid säga till en att ta på en tofflor om han såg att man gick utan och påpeka att det var kallt på golvet. 

Eller när man er ett kort på honom skulle han sagt "snygg kille". 

 

Morfar, jag är så otroligt glad över att jag fick äran att lära känna och älska dig.
Jag är så glad över allt vi gjorde och alla skämt Du sagt, för din humor den är oslagbar!
Jag är så tacksam för alla fina minnen Du gett mig.
Du har verkligen gjort min värld till en bättre och finare plats.

Du var en ängel som var lånad till oss på jorden. 

Jag älskar dig och är stolt över att säga att Du är min morfar!