Jag och mamma brukar prata om mycket som har hänt mig eller oss barn under våran uppväxt.
Idag pratade vi om en sak som tog väldigt hårt på mitt psyke, jag bearbetade de länge. Grät och pratade, pratade och pratade med Micke eftersom jag inte vågade prata med någon annan, det påverkade början på vårat förhållande. Han fick inte hålla om mig på vissa sätt, han fick inte röra mig på vissa sätt och hans knä ville jag inte sitta i.

Detta är inte något jag mår dåligt över idag, som mamma frågade mig idag. Jag kan tänka på det ibland, men då frågar jag bara mig själv; Vad är det för fel på honom!? Jag vet att det inte är mitt fel, hur skulle det kunna vara det?

Förr kunde jag gråta och må skit kasst för jag trodde verkligen det var mitt fel, och ju mer alla sa att det är inte ditt fel desto mer kändes det som att det kunde vara just mitt fel.

Tack mamma för att du trodde på mig och hjälpte mig!
Tack Micke för allt stöd du gav mig, att jag fick gråta ut mot din axel om och om och om igen!
Speciellt tack till Timmy och Robin som tvingade mig att berätta för mamma!